I mörkret

Blås ut ljuset, vässa blicken

låt mörkret komma till tals

I ljusets sken reduceras rummet

Där mörkret tar vid börjar rädslan

Medvetandet inkapslat av oförmågan,

att tolka det som inte syns

Ljusskygga varelser frodas tätt intill

i skydd av skuggorna

Sanningarna blir presenterade,

där vi förväntas tända vårt ljus

Blås ut ljuset, öppna alla sinnen

Kliv in, inkräkta, lär känna, se

De dolda sanningarna

Lika många som det finns människor

Hör viskningar från nu och då

Bli upplyst av mörkret 

Hösten -19

Ny vind

Har vinden ändrat karaktär? Blivit kallare och mer enträgen? Den letar sig in genom springorna och sprider sin kyla, rullar ut den som en matta över det gamla trägolvet. Eller har det lilla huset, som alltid tidigare varit varmt och tryggt, plötsligt börjat släppa in främmande element?

Hur åtgärdar man en ny situation som denna? Är den nödvändigtvis av ondo? Kanske räcker det att ta på sig tjockare strumpor och brygga en kopp hett te. Det är åtminstone en kortsiktig lösning. Sedan krävs det en mer grundlig utredning av var vinden letar sig in. Lokalisering av eventuella sprickor och bristfällig isolering.

Därefter bör en handlingsplan läggas upp. Räcker det att lappa och laga eller är det möjligtvis en mer omfattande renovering som står för dörren? Ska man då passa på att bygga om och anpassa det lilla huset efter de nya vindar som blåser? Rent av dra nytta av dem? Vind är energi. Energi är kraft.

Min vind. Vart för du mig? Hur ska jag tämja dig och göra dig till energi? Till min kraft…

Osäker på när jag skrev denna, men gissar på 2018-2019 någon gång.

Om konsten att läsa och skriva

av Olof Lagercrantz.

Vilken bok! Jag hittade den i svärmors bortglömda bokhylla. Bladen är gulnade och luktar som många årtionden, men då jag sätter mig att läsa den inser jag att det är nu som de ser dagens ljus för första gången.

Hans språk och meningsuppbyggnad golvar mig. De kräver ingenting mindre än min fulla uppmärksamhet, då hans ord måste läsas med åsnan Iors tempo.

Kanske anar jag en liten skärva självgodhet, men i den mängden står jag ut. Det här är nämligen en bok jag inte vill ha oläst.

Jag har redan nu satt upp minst två andra av hans alster på min mentala "To-read-list".   
 

Vintersol

Solen tycks vara,

på ett särdeles gott humör

Strålarna omfamnar rimfrosten,

på granens barr

Belyser konstverket,

i bäckens förstelnade liv

Värmer hjässan,

på en frusen koltrast

Smeker din kind,

där den kommer åt

 

Solen, skygg men generös

Försöker vänja oss,

vid ljuset

Lite åt gången,

väcker den oss

Vill att vi ska minnas,

hur liv ser ut

Så sakteliga,

skalas vintern äntligen av

Spindeln

Lars drar sakta igen dörren efter sig. Det sista lilla klicket från låset understryker det slutgiltiga i ett ögonblick som han vet att han är tvungen att ta sig igenom. Från köket hör han mor skramla med disken, ljudligare än vanligt. Om tio minuter kommer det att vara över. För den här gången. Fönstret står på glänt och den flortunna gardinen vinkar in duster av dofter från livet utanför. Blommande bondsyrén. Blött grus från vägen. Frihet.

- Jamen stå inte bara där för fan, av med skjortan så att vi kan få det här överstökat.
Som så många gånger förr, gör han som han blir tillsagd och ställer sig på knä på framför pianopallen, som far har dragit fram och ställt mitt på golvet. Träet är hårt och stumt mot armbågarna, men det obehaget kommer att upphöra så fort det första slaget träffar hans redan ärrade hud. Han hör hur far drar sitt bälte ur hällorna och han håller andan. Solen har brutit igenom regnmolnen och i ljusstrimmorna som gardinen generöst släpper in i rummet, ser han hur dammkornen dansar. Det måste vara tusentals, finns de alltid där eller är det bara när solen lyser? Så hörs vinandet från fars bälte i luften och i nästa sekund byts dammkornen i hans synfält ut mot tusentals stjärnor. Lars biter ihop käkarna hårt, så hårt att det känns ända upp i tinningarna och hårfästet. Nästa slag avlöser snabbt det första och tårar tränger fram, trots att han kniper ihop ögonen.
 
Ljudet från en ringklocka på ett grannbarns cykel når igenom bultandet i hans öron. Det känns overkligt att Ulf kan vara ute och cykla på gården, samtidigt som han själv får stryk bara några meter därifrån. Som om de levde i två parallella universum. Det kanske de gör också. Far avbryter sig för att gå och dra igen fönstret. Det har svällt lite av den fuktiga luften och far får ta i, innan det går igen med en smäll. Huden där bältet träffat på Lars rygg, känns het och pulserande. Han öppnar ögonen och får syn på en liten spindel som kryper längs skåran mellan två golvbrädor. Han fixerar den med blicken. Varför kunde inte han ha fötts som spindel istället? Han vet att en spindel bara lever en bråkdel av ett människoliv, men det kanske det kunde vara värt? Lars har ändå redan levt elva år i den här kroppen och känner sig ganska färdig med det. Far kommer tillbaka. Lars låtsas att han är en spindel, som ska hem och bygga ett fint nät. Det ska hänga ute på det vitmålade staketet, så att morgonsolen kan lysa på daggdropparna som samlats i det under natten.
 
Omtöcknad hör han en försynt knackning på dörren. Lars vet att mor inte kommer att öppna den. Strax därpå ropar hon med en tillkämpat glättig röst, att kaffet är klart och visst skulle det sitta fint med en kopp nu efter maten? Far sätter tillbaka bältet i sina byxor och slänger åt honom skjortan.
- Snyt dig och tvätta av ansiktet. Vill du att din mor ska behöva se dig sådär? 

Texten är helt och hållet påhittad. Inspirationen kom från en skrivövning från den skrivarkurs jag för tillfället går, där vi skulle återskapa en händelse. Eftersom detta är en fiktiv historia, så valde jag att lämna in ett annat bidrag. Men på skrivarbloggen kan den få bo så länge.

Inlägg no. 1

Det finns nog ingen present finare, än en penna och en anteckningsbok. Gåvan att få möjlighet att skapa. Lite som att starta en ny blogg, full med inlägg som väntar på att bli skrivna.

Här börjar det, första kapitlet på en ny resa. Följer ni med?

/Annika