Spindeln
Lars drar sakta igen dörren efter sig. Det sista lilla klicket från låset understryker det slutgiltiga i ett ögonblick som han vet att han är tvungen att ta sig igenom. Från köket hör han mor skramla med disken, ljudligare än vanligt. Om tio minuter kommer det att vara över. För den här gången. Fönstret står på glänt och den flortunna gardinen vinkar in duster av dofter från livet utanför. Blommande bondsyrén. Blött grus från vägen. Frihet.
- Jamen stå inte bara där för fan, av med skjortan så att vi kan få det här överstökat.
Som så många gånger förr, gör han som han blir tillsagd och ställer sig på knä på framför pianopallen, som far har dragit fram och ställt mitt på golvet. Träet är hårt och stumt mot armbågarna, men det obehaget kommer att upphöra så fort det första slaget träffar hans redan ärrade hud. Han hör hur far drar sitt bälte ur hällorna och han håller andan. Solen har brutit igenom regnmolnen och i ljusstrimmorna som gardinen generöst släpper in i rummet, ser han hur dammkornen dansar. Det måste vara tusentals, finns de alltid där eller är det bara när solen lyser? Så hörs vinandet från fars bälte i luften och i nästa sekund byts dammkornen i hans synfält ut mot tusentals stjärnor. Lars biter ihop käkarna hårt, så hårt att det känns ända upp i tinningarna och hårfästet. Nästa slag avlöser snabbt det första och tårar tränger fram, trots att han kniper ihop ögonen.
Ljudet från en ringklocka på ett grannbarns cykel når igenom bultandet i hans öron. Det känns overkligt att Ulf kan vara ute och cykla på gården, samtidigt som han själv får stryk bara några meter därifrån. Som om de levde i två parallella universum. Det kanske de gör också. Far avbryter sig för att gå och dra igen fönstret. Det har svällt lite av den fuktiga luften och far får ta i, innan det går igen med en smäll. Huden där bältet träffat på Lars rygg, känns het och pulserande. Han öppnar ögonen och får syn på en liten spindel som kryper längs skåran mellan två golvbrädor. Han fixerar den med blicken. Varför kunde inte han ha fötts som spindel istället? Han vet att en spindel bara lever en bråkdel av ett människoliv, men det kanske det kunde vara värt? Lars har ändå redan levt elva år i den här kroppen och känner sig ganska färdig med det. Far kommer tillbaka. Lars låtsas att han är en spindel, som ska hem och bygga ett fint nät. Det ska hänga ute på det vitmålade staketet, så att morgonsolen kan lysa på daggdropparna som samlats i det under natten.
Omtöcknad hör han en försynt knackning på dörren. Lars vet att mor inte kommer att öppna den. Strax därpå ropar hon med en tillkämpat glättig röst, att kaffet är klart och visst skulle det sitta fint med en kopp nu efter maten? Far sätter tillbaka bältet i sina byxor och slänger åt honom skjortan.
- Snyt dig och tvätta av ansiktet. Vill du att din mor ska behöva se dig sådär?
Som så många gånger förr, gör han som han blir tillsagd och ställer sig på knä på framför pianopallen, som far har dragit fram och ställt mitt på golvet. Träet är hårt och stumt mot armbågarna, men det obehaget kommer att upphöra så fort det första slaget träffar hans redan ärrade hud. Han hör hur far drar sitt bälte ur hällorna och han håller andan. Solen har brutit igenom regnmolnen och i ljusstrimmorna som gardinen generöst släpper in i rummet, ser han hur dammkornen dansar. Det måste vara tusentals, finns de alltid där eller är det bara när solen lyser? Så hörs vinandet från fars bälte i luften och i nästa sekund byts dammkornen i hans synfält ut mot tusentals stjärnor. Lars biter ihop käkarna hårt, så hårt att det känns ända upp i tinningarna och hårfästet. Nästa slag avlöser snabbt det första och tårar tränger fram, trots att han kniper ihop ögonen.
Ljudet från en ringklocka på ett grannbarns cykel når igenom bultandet i hans öron. Det känns overkligt att Ulf kan vara ute och cykla på gården, samtidigt som han själv får stryk bara några meter därifrån. Som om de levde i två parallella universum. Det kanske de gör också. Far avbryter sig för att gå och dra igen fönstret. Det har svällt lite av den fuktiga luften och far får ta i, innan det går igen med en smäll. Huden där bältet träffat på Lars rygg, känns het och pulserande. Han öppnar ögonen och får syn på en liten spindel som kryper längs skåran mellan två golvbrädor. Han fixerar den med blicken. Varför kunde inte han ha fötts som spindel istället? Han vet att en spindel bara lever en bråkdel av ett människoliv, men det kanske det kunde vara värt? Lars har ändå redan levt elva år i den här kroppen och känner sig ganska färdig med det. Far kommer tillbaka. Lars låtsas att han är en spindel, som ska hem och bygga ett fint nät. Det ska hänga ute på det vitmålade staketet, så att morgonsolen kan lysa på daggdropparna som samlats i det under natten.
Omtöcknad hör han en försynt knackning på dörren. Lars vet att mor inte kommer att öppna den. Strax därpå ropar hon med en tillkämpat glättig röst, att kaffet är klart och visst skulle det sitta fint med en kopp nu efter maten? Far sätter tillbaka bältet i sina byxor och slänger åt honom skjortan.
- Snyt dig och tvätta av ansiktet. Vill du att din mor ska behöva se dig sådär?
Maj - 2021
Texten är helt och hållet påhittad. Inspirationen kom från en skrivövning från den skrivarkurs jag för tillfället går, där vi skulle återskapa en händelse. Eftersom detta är en fiktiv historia, så valde jag att lämna in ett annat bidrag. Men på skrivarbloggen kan den få bo så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar